Judarnas fortsatta historia efter den hebreiska Bibelns slut

Den bibliska historieskrivningen sträcker sig till tiden kring 400-talet f.v.t. Här kommer nu judarnas historia fram till judarnas utvisning från landet 138 e.v.t. att skildras.
Grekerna erövrar
332-167 f.v.t
​
Efter att perserna regerat i 200 år blev de erövrade av makedonierna som lagt hela det grekiska väldet under sig och även Mindre Asien. Erövraren var Alexander den store. Med denna erövring spreds en kultur som kallas hellenismen, grekiskan blev det förenade språket i de erövrade länderna. Från början blev det ingen större skillnad för judarna som fick behålla sin religion och sina seder.

Efter Alexanders död splittrades hans rike och delades mellan hans generaler. De delar av det grekiska väldet som är viktig i den bibliska historien är de delar som kontrollerades av ptolemeerna som regerade från Alexandria i Egypten och seleuciderna som regerade från Antiokia i Syrien. Israel var först en ptolemeisk lydstat. De judar som levde i Judéen levde ett ganska lungt liv men betalde nu skatten till Alexandra istället för till perserna. I det hellinistiska väldet kunde folk resa och många judar flyttade till Alexandria. Staden var uppdelad i fem distrikt och en av dessa distrikt var judisk. Efter några generationer hade judarna glömt hebreiska och den hebreiska Bibeln översattes därför till grekiska där, denna översättning kallas Septuaginta.

Omkring 200 f.v.t. erövrade sedan selukiderna Judéen, inte heller detta var ett problem i början, den enda skillnaden var att skatten nu betalades till Antiokia.

Antiokia besegrades så småningom av romarna som krävde stora skatter av Antokia som då höjde skatten i sina lydstater. Då började judarna bli missnöjda. Antiokos, kungen i Antiokia började till och med ge sig på templet dit rika judar donarade mycket pengar. Antiokus insatte nu själv en regent i Judéen som var lojal mot honom. Han fick också för sig att den judiska religionen var ett hot mot hans makt över Judéern och förbjöd judarna att utöva sin religion. Detta blev för mycket för judarna och de gjorde uppror. Upproret organiserades av den judiska släkten makabeerna som lyckades återfå kontrollen över sitt land.
Israeliterna under Makabeernas ledning
167-63 f.v.t
​
Under ledning av juden Mattatias och hans fem söner besegrade judarna genom et gerillakrig Antiokus. De återtog makten och kastade ut främmande gudastatyer från templet.

​Släkten makabeus kom sedan att styra Judéen i ca 100 år. I slutet av denna tid hade inhemska maktstrider inom det judiska samhället gjort folk trötta och när romara erövrade Judéen 63 f.v.t blev en del lättade över att det politiska läget blev stabilt.
Romarna erövrar
63 f.v.t

Makabeernas sista regent var en drottning som hette Alexandra Salome. Efter hennes död blev det bråk mellan sönerna om makten. Romarna kalldes in som medlare i konflikten men i samband med detta tog de kontroll över Judéen som blev en lydprovins under Rom.

Judéen hade inget annat val än att lyda. De blev väl behandlade av romarna och en del judar var lättade av den nya politiska stabiliteten. De utförde också en del tjänster åt Julius Ceasar. Bland annat  försåg de Caesar och Kleopatra  med proviant när de var belägrade i Alexandra vintern 48-47 f.v.t.

Julius Ceasar visade tacksamhet och tillsatte en judisk prins från makabeerna som lydkung och överstepräst i Judeen.  När han dog 44 f.v.t. fick judarna det sämre.

Makabeerkungen blev avsatt av sin son Herodes. Herodes höll sig väl med Rom men han var inte omtyckt av folket. Han var en misstänksam kung och dödade medlemmar av sin egen familj av rädsla för att själv förlora makten. Under sin tid som kung restaurerade han templet och byggde mycket nytt i olika delar av Judéen.

Herodes regerade till 4 f.v.t. och efter hans död delades riket i tre provinser av romarna där hans söner fick bli ledare, men utan att vara kungar.

Det visade sig att en av de tre sönerna hade ärvt sin fars misstänksamhet och oberäkneliga temperament. Vad han inte ärvt var sin pappas politiska skicklighet. På grund av detta avsatte romarna honom och tillsatte istället en romersk guvenör som hette Augustus. Detta hände år 6 e.v.t. och Augustus blev guvenör över provinsen Judéen och Samarien. Eftersom skatten nu inte betalades via de judiska ledarna så ordnades en skattskrivning av Quirinius som var guvenör i Syrien. Detta skapade missnöje och en judisk gruppering som kallades seloter försökte organisera uppror mot romarna. Skattefrågan kom att förbli känslig de närmaste 60 åren.
​
Judarna gör uppror mot Rom
66-74 e.v.t.

Med tiden blev det bara svårare med skatterna. 10% skulle betläs till templet och därutöver ganska mycket till romarna. Judarna började nu känna att romarnas beskydd inte var värt sitt pris. När romarna inte ens visade hänsyn för deras religion blev det för mycket. Seloterna hade länge argumenterat för krig och började utkämpa ett gerillakrig. De kunde dra nytta av oroligheter kring makten i Rom som gjorde romarna mer sårbara. Men tillslut fick de missnöjda judarna även sina präster i Jerusalems tempel att ta strid och tempelbefälhavaren som hörde till den viktigaste prästfamiljen gjorde uppror. Han upphörde med det dagliga offrandes till kejsaren och det i sig var en krigshandling. 

Seloterna såg sitt tillfälle och stormade den romerska borgen i Jerusalem och dödade alla i den romerska garnisonen där. De hade också erövrat en viktig befästning som heter Masada och lyckades hålla borgen i åtta år. 

Men tillslut blev romarnas motstånd för hårt och det judiska templet i Jerusalem brändes ner. I Masade begick de sista motståndarna massjälvmord. Motståndet var krossat.

132-135 e.v.t.
Det var någorlunda lugnt fram till 132 e.v.t. Då startades det sista upproret i Judeen. Det leddes av Simeon Bar-Kochba. Vissa såg honom först som en frälsare och som den Messias som det judiska folket väntade på. En av dåtidens rabbiner kallade honom "Stjärnan ur Jakob", en hjälte som en profet profeterat om 1000 år tidigare!

I tre år lyckades han skapa en judisk självstyrande stat innan romarna slog ner även detta uppror och alla judar tvingades lämna sitt land. Det skulle ta väldigt lång tid innan man kunde återvända!
"Sack of jerusalem". Licenserat under Public Domain via Wikimedia Commons.

Judendomens historia från 135 e.v.t. tills idag

Efter det andra upproret mot romarna utvisades judarna från Judéen (nuvarande Israel och Palestina) och fick flytta till olika platser i världen. På några av dessa ställen blev den judiska kulturen viktig och judar hade stor framgång.
Då templets förstörts en andra gång blev det återigen viktigare med synagogor. När templet inte fanns slutade man med offerkulten och prästerna hade inte samma plats inom religionen. Den övertogs av rabbiner som tolkade de judiska texterna och delvis formulerade om den judiska tron. Till exempel blev det viktigare med kärleksfulla handlingar istället för offer. Offer kunde ju bara utföras i templet. Och templet som varit en så viktig symbol för förbundet och relationen mellan judarna och Gud fanns ju inte längre.
Det intensiva jobbet med att tolka och systematisera den judiska tron hade börjat. Detta resulterade i skriftsamlingen Talmud. När muslimer på 600-talet erövrade delar av Mellanöstern kunde man fortsätta att utöva sin tro. Man tog del av samhällslivet och började tala arabiska där. De var accepterade eftersom de i likhet med kristna tillhörde de abrahamitiska religionerna.
Kring 700-talet kunde judar få bosätta sig i Palestina om de ville. Många judar bodde i Egypten där de bott sedan 200-talet f.v.t. och på 500-talet var Jemen ett judiskt kungadöme.

Judarnas situation under de 1000 år som sedan gick var inte dålig. De accepterades i Mellanöstern och i Syd- och Västeuropa. När de kristna korstågen började under 1000-talet och en konflikt växte upp mellan muslimer och kristna blev situationen värre. Judarna började att förföljas på grund av sin tro. De utvisades från till exempel England och Frankrike och började isoleras i getton i Italien och östra Europa.

Man levde i egna stadsdelar i Europa, "shtetl". I dessa småsamhällen talade man jiddisch, ett judiskt språk som är släkt med tyska och utvecklades i Rhen på 1000-talet. Man sysslade med ekonomi, hantverk och handel.

Om en jude omvände sig till kristendomen slutade förföljelsen. Den hade bara med religion att göra. ​
Tiden i Spanien

En tid i Spanien från 800-talet och några århundraden framåt hade judarna det bra. Tiden i Spanien beskrivs nästan som en guldålder i judiskt minne. Då växte det fram en judisk filosofi och den judiska mystiken växte. När judarna utvisades ur Spanien på 1400-talet beskrivs detta som en katastrof. I Spanien levde man integrerat med övriga samhället och fick ta del av samhällslivet.

Filosofin blev viktig, den kom till judisk tradition i Spanien via Islam. I Spanien växte också den judiska mystiken fram. Man inspirerades av både islam och kristendom. Efter detta börjar man kalla den judiska mystiken för kabbala. Isak den blinde är den första namngivna mystikern även om det funnits judisk mystik sedan 200-talet.

Judar i Tyskland

I Tyskland hade judar det inte lika bra. Man var en isolerad grupp. Det gjorde att man slöt sig i sin egen gemenskap och judisk kultur och Talmud var mycket viktig. Judar var en tydlig minoritet. Tyskar anklagade judar för att röva bort barn och använda deras blod med mera. Denna förföljelse pågick under många hundra år. Kristna kunde också anklaga judar för att stjäla nattvardsbröd och sticka hål i det för att plåga Jesus. Nattvardsbrödet ser många kristna som Kristi kropp.

Upplysningen

1700-talet och upplysningstiden gjorde det lättare för judar i Europa. Då kunde de flytta tillbaka till de europeiska länder de tidigare hade flytt från. I början fick judarna det bättre och på 1800-talet fick de rättigheter som medborgare i många europeiska länder. Trots detta tog förföljelserna inte slut. Även på andra håll i världen förföljdes judar. Så sent som på 1840-talet brändes judar i Damaskus.
Theodor Herzl och sionismen

Judar i olika delar av världen var duktiga handels- och köpmän. De drev också banker. Deras framgångar gjorde dem till konkurrenter i industrisamhället i Europa. Detta tyckte inte alla om. Konkurrenter kände avundsjuka och det började bli vanligt med antisemitism i Europa. Denna gången hade det inte med religionen att göra. Judar började ses som en lägre stående ras. Många menade att man måste stoppa deras påverkan på en högre europeisk kultur och den enda lösningen var att döda judarna. På 1880-talet fanns antisemitiska strömningar i östra Europa. På 1900-talet fanns dessa antisemitiska strömningar i hela Europa. Kulmen eller den värsta tiden för judarna var nazisternas framgångar i Tyskland och kringliggande länder på 1930- och 40-talet.

1896 gav Theodor Herzl ut boken Judestaten. Herzel var österikare och journalist. Han tyckte att judarna behövde ett eget land och denna tanke tyckte många judar om. Den riktning som kämpade för att judarna skulle få ett eget land kom att kallas sionismen. Helst ville man att det landet skulle ligga i Palestina. På den tiden var Palestina inget land utan det var koloniserat av Turkiet. I Palestina bodde araber, judar från Ryssland som inte kunde bo kvar i sitt land på grund av att de förföljdes började att flytta till Palestina. Så länge judar kom dit i små grupper med sina familjer fanns inget större problem.

Nazismen och förintelsen

År 1933 kom Hitler till makten i Tyskland. Han var nazist och tyckte att arierna (i hans ögon det tyska folket och andra vita) var överlägsna andra folkgrupper. Han skickade judar och andra minoriteter som romer till koncentrationsläger, men även funktionsnedsatta och homosexuella. Enligt den nazistiska ideologin hade dessa inte rätt till sitt liv.


Förbundstanken efter förintelsen

Alla de förföljelser som judarna varit med om under historien har format deras identitet som ett judiskt folk. Det är en del av det judiska kollektiva minnet och närmast i tid ligger ju givetvis förintelsen.

Efter förintelsen har man återigen börjat tala om vad förbundet innebär. Kanske innebär det bara att judarna har till uppgift att göra världen bättre? Men exakt vad förbundet innebär diskuteras idag och olika inriktningar inom judendomen har olika syn, sionismen är en, en annan tanken på detta är att delta i och skapa en bättre värld på den plats man är.

England lovar judarna en judisk stat

Under första världskriget var Turkiet och Tyskland allierade mot bland annat England. Eftersom England tänkte vinna kriget lovade man 1917 judarna att de skulle få en judisk stat i Palestina.

På 1920-talet reste så många judar till Palestina att det började uppstå konflikter med araberna eftersom judarna där nu blev så många. På 1930-talet blev det en judisk massflykt till Palestina och situationen blev inte längre hållbar. Konflikten mellan judar och araber växte. 1939 när situationen började bli som värst i Europa förbjöd England fler judar att utvandra till Palestina. Det som hände var då att judar började ta sig dit illegalt. 1946 började öppna strider mellan araber och judar och britterna tappade kontrollen över situationen.

Britterna lämnade över situationen till FN (Förenta Nationerna) 1947. För att lösa situationen bestämde man sig för att dela Palestina i två delar, en arabisk del och en judisk. Västländerna i FN var för detta förslag medan de muslimska länderna som var med i FN var emot. Den 14 maj 1948 utropades ändå staten Israel i Tel Aviv. Judar från den palestinska delen flydde till den israeliska och araber på israeliskt territorium flydde över till den palestinska sidan. Sedan har invandringen av judar fortsatt till Israel. De palestinier som bor i landet är medborgare men den judiska tron styr samhället i de judiska delarna. Även de judar som inte är religiösa måste förhålla sig till den judiska tron på olika sätt.

Dagen efter att staten Israel utropats anföll fem arabstater den nybildade staten. Dessa länder var Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. Men Israel var militärt överlägset och slog tillbaka anfallet. Dessutom utökade man sin mark ytterligare och tog lite mer mark än vad FN hade gett tillåtelse till. Efter detta blev staten Israel attackerade fler gånger. Bland annat 1956, 1967 och 1973. Vid varje attack utvidgade man sina gränser ytterligare och FN:s tanke kring var gränsen skulle gå var inte längre aktuell. Gränsförhandlingar pågår fortfarande och de olika länderna vägrar i vissa lägen att erkänna den andra sidans rätt att vara en självständig stat.

Striderna har fortsatt in i vår tid och konflikten har blivit mer och mer infekterad. Det hjälpte inte att USA förhandlade fram fred mellan Egypten och Israel 1979.

På grund av alla de hemskheter som hänt är judar än idag i ständig beredskap att byta land om det skulle bli för besvärligt att leva på en speciell plats.

Yad Vashem 

I Israel idag har man ett statligt museum för att minnas förintelsen. Man får vandra genom historien i den långa byggnaden för att sluta i det moderna Israel. Detta museum har en politisk prägel. Detta grundades 1953.
​Det är en viktig del av israeliskt kollektivt minne. Det är också ett centrum rörforskning kring förintelsen under nazityskland.
​

March för de levande

"Bundesarchiv Bild 175-04413, KZ Auschwitz, Einfahrt" av Bundesarchiv, B 285 Bild-04413 / Stanislaw Mucha / CC-BY-SA 3.0. Licensierad under CC BY-SA 3.0 de via Wikimedia Commons.

Forum för levande historia

Forum För Levande Historias bok Om detta må ni berätta finns att läsa direkt på nätet.

Samarbete mot extremism över religionsgränser

Foto: HÅKON MOSVOLD LARSEN/TT
Norska muslimer skyddar synagoga.